Jag insåg att jag inte riktigt tagit den till mig,
utan snarare försökt bli av med den.
Jag ville hellre känna mig glad än låg,
och då sorgen-utan-tydlig-grund kom på besök
ville jag inte ha den där.Så tar jag den till mig istället,
välkomnar den som ett otröstat barn
som längtar efter att någon ska se.Jag ser dig vännen, säger jag.
Jag förstår att du känner sorg.
Känn, bara känn.
Sorgen är ok, du är ok.
Så håller jag den sorgsna delen i mig,
stannar kvar med den, låter den bli trygg hos mig.
Den kommer till ro.
Efter en stund ler den mot mig och börjar prata om något annat,
som ett litet barn gör när trösten är klar.Varenda osedd del finns kvar därinne,
i väntan på att vi ska bli trygga nog att ta dem till oss.
Ju större trygghet och värme som växer fram hos oss,
desto fler sår kan komma fram i ljuset och söka vår tröst.
Det är fint att det är så.
I vår egen kärleksfulla blick kan vi skala av lager efter lager,
ersätta skydd efter skydd med tillgänglig empati,
backa upp oss själva i sårbarheten och bekräfta
att vi är aldrig så spännande, vackra,
levande och lätta att älska
som när vi är fullt ut mänskliga.
I allt.När vi gör det, bygger vi upp en inre tröstfunktion.
En del av oss har den med oss sedan barnsben,
en del av oss får bygga upp den när
vi blivit vuxna nog att bära oss själva.
Det är ett arbete, en träning,
som går lättare och lättare ju mer vi övar.
Så småningom finns den där,
bär igenom nya smärtor,
reparerar gamla sår,
stannar kvar tills den ledsna delen inom
börjar le och prata om något annat.
Som ett litet, färdigtröstat barn.”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är ”jag”.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,
jag känner alla mina tidigare.”
(Tranströmer)